Vemodigt värre

Nu är det bara drygt två veckor kvar tills vi flyttar och ett visst vemod gör sig gällande bland alla fallande gula höstlöv.
Ibland får jag en intensiv närvarokänsla av att detta nu snart bara är minnen, till exempel när jag står gömd bakom gardinen i sovrummet (kurragömma med E) och tittar ut genom fönstret på lönnarna utanför.
I nästan sju år har vi levt i kronhöjd med dessa vackra träd och följt årstiderna via deras lövverk. Från skiraste ljusgrönt till guld. Och vi har verkligen älskat det!
En sak kommer vi inte kunna säga efter att vi flyttat: "vi förstod aldrig hur fint vi hade det". Det har vi förstått hela tiden men en dag var Ekhagens skönhet inte längre värt besväret.

Älsklingslönnen utanför köksfönstret är som en kär gammal vän.

Kvällsstund har guld i mund.

Vidderna och ängarna runt Ekhagen och Lappkärrsberget där det brukar gå luddoxar om somrarna och beta. Längre bort i Stora Skuggan går kungens får. Jag gillar kontrasten gammalt kulturlandskap, Lappis tegel och betong och de stora elledningarna som skär genom idyllen. 

Den som vill bli knådad, åk till Hökis

Det råder ingen brist på massagemöjligheter i Hökarängen. I centrum ligger inte mindre än tre massagestudios, varav två är thailändska. Den ena har en väldigt charmig entre kantad av solrosor. NÄr vi väl installerat oss ska jag prova alla ställena.

Nisse i Hökarängen

Nisse i Hökarängen har väl de flesta hört talas om men jag hade ingen riktig koll på vem han är. Nu vet jag! 

http://svtplay.se/v/1393194/nisse_i_hokarangen

En våt dröm för 50-talfans

Fina hus och sura gubbar i Hökis

Så här idylliskt ser det ut i Hökarängen. Men det rosa skimret fick sig en törn i morse. 


När vi kom med t-banan till Hökarängen Centrum och skulle ta hissen ner från plattformen ropar en rullatorförsedd gammal gubbe att vi ska vänta. Han vill åka med.
 Men hissdörren är redan på väg att stängas, det skulle bli väldigt trångt och A sover i vagnen och skulle definitivt vakna om rullator plus gubbe skulle tränga in sig. Jag låter alltså hissen åka. Varpå gubben skriker högt och slår i hissdörren så det tjongar om det. 
Stackars E blev så rädd. Hon tittade sig flera gånger över axeln när vi gick mot dagis och upprepade:
- Det var en otrevlig man. 

Om en månad flyttar vi från Ekhagen till Hökarängen. För att få plats med våra kläder, oss själva och våra barn och för att få nära till dagis, skola, affären, T-banan och allt annat som är viktigt.

Just nu är drömmen om Hökarängen rosafärgad och utspelar sig i vår nya lägenhet, där det aldrig blir stökigt, där barnen leker medan eftermiddagssolen lyser in snett genom de blänkande rena fönstren, där alla människor är trevliga och schyssta och grannarna mysiga och snälla. I drömmhökis är det nära till allt och 50-talets charm inpregnerar oss så att vi blir rosiga om kinderna, lugna och harmoniska och bara NJUTER av vardagen, hela tiden. 

Men innan detta blir verklighet återstår en månad då barnen och jag fortsätter att åka t-bana över hela stan för att komma till dagis. Lillkillen och jag är på väg till och från dagis sammanlagt fem timmar om dagen.

Man blir trött för mindre.